Det var en fin dag i förrgår... 

Jag har funderat så många gånger hur det skulle kännas att se dig efter denna långa tid. Skulle jag sakna dig? 

Skulle jag bli ledsen, må dåligt eller hur skulle det bki? 

Så igår denna somiga fina dag... jag hade gått en lång promenad, måendet på topp, musik i öronen och där helt plötsligt åker du förbi mig i din bil... 

Men jag kände ingenting.... helt otroligt efter dessa år av undran... En enda mening dök upp... Åk hem igen och lämna våran stad ifred.... 

Det va så otromigt skönt, nu vet jag att du är luft för mig... 

Ett otänkt val jag en gång gjorde fast jag redan visste att det var ett fel val... Någon som ej kan stå på egna ben, ta ansvareller sluta låta sig nervärderas som lort av andra är ingen jag kan leva med... Jag kallar dig jo jo för du gör som du blir tillsagd, lyder som en nertrampad lorthög... 

Visst jag tycker synd om dig men det måste väl finnas gränser? 

Att någon så hemsk människa kan stå över dig med piska och hota med allt som går, skrika och ta ifrån dig din vilja, självkänsla och själ är nog det värsta jag sett... 

Det gjorde ont i mig men ingen än du själv kan göra något åt det så du blev kvar när jag packade min väska och drog. Jag tittade aldrig mer bakåt men tänkte på oss ibland men nu vet jag och det känns så jävla bra...

Du har bu blivit som de du umgås med lite i taget och tyvärr så blir man ofta lika själv som man blir behandlad av andra fast man alltid tänker att "så ska jag aldrig bli"... "så ska jag aldrig göra"...

Vi gör våra val i livet och vi lär av de fel vi gör men du älskade vän stannade upp, gav upp och lät din gnista dö... Din svaghet som person var det som styrde dig till den du idag är....och jag är för stark för att leva så....

Hejdå funderingar...