Det var en fin dag i förrgår... 

Jag har funderat så många gånger hur det skulle kännas att se dig efter denna långa tid. Skulle jag sakna dig? 

Skulle jag bli ledsen, må dåligt eller hur skulle det bki? 

Så igår denna somiga fina dag... jag hade gått en lång promenad, måendet på topp, musik i öronen och där helt plötsligt åker du förbi mig i din bil... 

Men jag kände ingenting.... helt otroligt efter dessa år av undran... En enda mening dök upp... Åk hem igen och lämna våran stad ifred.... 

Det va så otromigt skönt, nu vet jag att du är luft för mig... 

Ett otänkt val jag en gång gjorde fast jag redan visste att det var ett fel val... Någon som ej kan stå på egna ben, ta ansvareller sluta låta sig nervärderas som lort av andra är ingen jag kan leva med... Jag kallar dig jo jo för du gör som du blir tillsagd, lyder som en nertrampad lorthög... 

Visst jag tycker synd om dig men det måste väl finnas gränser? 

Att någon så hemsk människa kan stå över dig med piska och hota med allt som går, skrika och ta ifrån dig din vilja, självkänsla och själ är nog det värsta jag sett... 

Det gjorde ont i mig men ingen än du själv kan göra något åt det så du blev kvar när jag packade min väska och drog. Jag tittade aldrig mer bakåt men tänkte på oss ibland men nu vet jag och det känns så jävla bra...

Du har bu blivit som de du umgås med lite i taget och tyvärr så blir man ofta lika själv som man blir behandlad av andra fast man alltid tänker att "så ska jag aldrig bli"... "så ska jag aldrig göra"...

Vi gör våra val i livet och vi lär av de fel vi gör men du älskade vän stannade upp, gav upp och lät din gnista dö... Din svaghet som person var det som styrde dig till den du idag är....och jag är för stark för att leva så....

Hejdå funderingar... 

Livet...

Ibland känns det skönt att leva och ibland mindre skönt. 

Ibland tar vi oss igenom det mesta enkelt och ibland behövs hjälp för att ta sig igenom det.

Ibland syns det på oss hur vi mår och ibland inte. 

Ingens liv är likt den andres och ingen kan känna den andres känslor. 

Det finns inget värre när folk tror sig veta, känna och tro sig förstå andra med sina egna ord.

Ord som kanske inte betyder något... 

Ord som känns som ett slag i ansiktet på en...

Ord som bara kastas ur munnen som svider... 

Ibland räcker det bara med ett vänligt ord, en klapp på axeln eller en liten kram... 

Men det som svider mest kan vara det som sägs bakom ryggen, allt tissel och tassel eller de döm mande blickarna...

Eller du som ser så pigg ut kan väl inte må dåligt... 

För att någon ser bra och pigg ut så är sanningen kanske en annan... 

Svälj ditt ego och fråga någon om dom vill göra något, fast du vet att du får ett nej... det är själva tanken för den människan som mår dålig att nån tänker på sig... 

Tro aldrig att alla sitter och pladdrar om sitt dåliga mående, utan snarare tvärtom...

Därför tycker jag att vi alla ska ta oss tid för att krama en vän... 

Klappa en vän på axeln... 

Ta oss lite tid för en vän... 

Det kan bli den största dagen för någon... 

Och sluta tro om du inte vet... 

Jag minns en kväll den 11 juni 1980. 

Det var en lagom varm kväll och mörkt ute.

Jag och min vän hade firat hela dagen, det var min dag.

Vi var unga, barnsliga men lyckliga. Vi hade skrattat mest 

hela dagen och haft massa skoj.

Den kvällen stog du där helt plötsligt med dina vänner.

Tuff, mörk blå jeansjacka och jeans. Ett leende jag aldrig glömmer. Så jävla fin så jag bara kunnat dö där just i det ögonblicket då våra ögon möttes.

Det var första gången jag var kär, en konstig känsla.....

Jag blev så barnslig och varm.

Det var början på ett nytt blad i min livs bok. Ibland önskade jag att jag bläddrat vidare bort från dig...

Ibland ville jag stannat just där i all evighet.

Vi var inte bra för varann men det kändes som det var vi mot världen ibland.

Så mycket vi gick igenom, alla faser på alla nivåer och 

Så många känslor, tårar, skratt, bråk och då när vi blev sams då känslorna kärleken blev för mycket...

I ur och skur tog vi musten ur varann tills vi slets itu...

Vi kunde aldrig bli vi men vi klarade knappt av att vara delad...

Så mycket som gjorde ont...

Jag har nog alltid älskat dig och minns i detalj än idag...

Jag kommer aldrig ångra och aldrig längta mer...

Sorgens besked blev något av en chock och luften gick ur mig, precis som den där gången vi båda visste att det aldrig skulle funka med ett vi...

Jag lider så med din mamma som gått genom helvetes alla portar och fått lida mer än någon annan jag mött...

Nu är du en av hennes vackraste änglar med de andra...

En dag ses vi åter vackra du...

❤

Idag när vi var ut på vår vanliga morgonpromenad så kom jag att tänka på Pride.

Det är ju snart sommartider och i år ska jag bara gå på en av dom...Jag ska ta mig den

tiden, absolut..

Jag skulle så gärna vilja göra det där fotogalleriet med utklädda, färgglada och 

lyckliga människor som vågar vara sig själva... Inte bara homosexuella utan alla 

sorter av oss människor som vill ha glitter och glaumor...

Jag har ju vänner som stått framför min kamera och är helt magiskt passande för 

sina roller som transvestiter/utklädda men vill ju ha det där lilla extra...

Det mer levande och andra vyer än mitt hem...

Jag älskar alla färger, glitter och paletter...

Killar med dragen av kvinna och vill visa upp sig och njuter av det...magiskt...

Kärlek som inte måste vara mellan kvinna och man utan kärlek för att det är

real love from the heart...

Jag bara älskar dessa människor...

Det var ingen som frågade om mina egna ord när ni skvallrade runt om mig. En del av er känner inte ens mig.

En situation som inte var meningen uppstod och då kom ni gamar snabbare en blixten.

Utan en tanke på sanning eller konsekvent.

Ett skydd som det gått fel med och oj så mogen ni alla blev av att få prata skit.

Ett liv släcktes medans ni tömde ut all skit ni bara kunde...

Vad gav er den rätten?

Någon som måste fråga 3 gånger för att förstå ett enkelt svar på grund av bortknarkade hjärnceller. En omogen människa som hotar att döda och jaga. Som kastar grejor, skriker och springer när det inte går som han vill. Mammor som knarkat bort tiden med sina egna barn. Mammor som inte varit säkra på sina barns egna pappor gapade mest. Även som medvetet tänkte ljuga till sig en pappa till sitt barn...

Dom som inte är torr bakom öronen och knappt vet vad en familj är. Ni som vill ha barn men inte kan ta hand om er själva. Aldrig klarat av något på egen hand och kunnat fixa vardagen. Grinar er till söms av dåligt mående och ångest för dåligt leverne...

Ni har legat med varann nästan hela högen, med er partners bästa vänner. Ni har skaffat barn till världen som andra får ta hand om. Levt på samhället för det mesta. Vem fan är ni att dömma mig???

Jag dömmer inte er för vad ni gjort...

Jag står för min del och för det jag gör. Jag har kallat en del av er för vänner, familj och försökt hjälpt vissa av er.

Jag har suttit så många långa timmar och lyssnat på vissa av er, kramat osv...

Idag vill jag bara tala om att jag dömmer ingen men har lärt mig att stå på egna ben. Strunta i ert skitprat men jag dömmer ingen av er vän eller inte...

Ta reda på er egen skit när ni sitter där och klappar er på axeln för att ni gjort framsteg, är så duktiga och blivit nån med en falsk jävla gloria ovan huvet...

Jag är inte perfekt, jag gör misstag och dumma saker. Val som inte är dom bästa.

Men jag försöker...

Jag har tagit er till mig som ni är och varit...

Men lärt mig att aldrig lita på nån, ta emot så lite hjälp som möjligt och hålla mina problem för mig själv så gott det går...

Nu menar jag inte alla omkring mig för jag har fortfarande dom som finns för mig ännu och dom ska jag göra mitt bästa för i alla lägen så gott jag kan såklart.

Vem frågade mig i denna situation? Vem brydde sig hur jag kände och tänkte?

Istället ringde ni runt, drack kaffe och pratade så mycket ni bara kunde hinna med... 

Gapade i bakgrunden som värsta gamkossor...

Med folk jag inte känner och med folk jag inte umgås med...

Till vilken nytta då?

Jag tycker bara synd om er som har så tråkigt och att ni måste använda andra i syften att tro ni blir någon bättre människa...

Jag är glad att jag inte är känslig nog att ta åt mig, gräva ner mig och försvinna men tänk på att nästa kanske inte är som jag...

Det finns mycket som är förbjudet och mycket man ska låta bli här i livet.

Det är svårt ibland, för det är ju det som lockar oss mest och det vi när som svagast för...

Det behöver inte alltid vara droger,olagligheter och så som många direkt tänker på...

Det finns sånt som handlar om vett och etikett, saker som man bara inte ska också...

Det behöver inte ens en förklaring utan man bara vet att det är så...

Jag har hållt hårt på just sånt, vett och etikett, rätt och fel, saker som bara är så utan disskution,,,

Jag vet att det finns små saker man kan bryta mot och små olagligheter också...

Jag vet men ingen pratar om det, dom bara gör det...

Jag själv har många gånger kännt lockelser av många olika slag...

Jag vet hur lätt det är att bli och varaen sån person...

Därför är jag en av dom som inte dömmer, en av dom som aldrig känner mig bättre...

Därför har jag ett långt tålamod, ett öppet sinne och känslan att förstå...

Därför vill jag spy på er alla som tror nått annat, som tycker er blivit bättre än andra...

Därför har jag så svårt att ens va i er närhet för då blir jag en sån som tycker mig va bättre

än er...

Därför går jag min egen väg och blundar, låtsas att jag inte längre ser er...

nu ska jag berätta en historia om hur det kan gå till när af och fk inte vet vad dom ställer till med för oss människor,

Efter två års sjukskrivning kände jag mig äntligen klar att prova på att jobba igen, ja till och med glad.

Vi hade två möten, ett var läkaren och fk med på, det andra var med af och fk. Dom lovade att det inte skulle bli nåra problem.

Det var nämligen så att mitt jobb hade gått i konkurs så jag skulle få äran att gå på livsresurs, något af köpte tjänster av.

8 januari skrev jag in mig på af. den 15e mars skrevs jag in på livsresurs. Då hade min tid gått gått åt att överklaga avslag jag fått från årsskiftet, jag har överklagat och skickade till och med in ett erkännande som af skrivit att det var dom som gjort fel. Överklagat igen med hjälp av handläggaren men inget resultat.

Det är nu tack vare min äldsta dotter och min vän som sagt att jag ska gå tiil kommunens ombud. Där går igenom allt och jag har massor av papper med. Avslag, erkännande bla bla. Det blev ett långt besök.

Jag hade aldrig hållt på så här länge om det inte vore för hans (Tomas ombud) hjälp.

Jag har lånat pengar, varit borta och ätit försökt betala nån räkningar i början. Jag har fortsatt gått på livsresurs och lämnat in rapporter till både af och kf och får så klart avslag.

Ombudet ordnade så socilen betalade min medecin, när jag var dit och hämtade en rekvision så ifrågasatte dom om medecinen var viktig.

Fick en tid där veckan efter och dom tyckte jag skulle komma. Gick dit då tänkte att då ser det ut som jag gjort allt.

Efter det besöket så undrar jag varför någon ens går dit. Det går tydligen inte att få lite akut hjälp utan man ska va stamkund och det säger väl det mesta.  Miljoner frågor och man ska inte ljuga och sen ska hon mycket yngre än mig sitta och läxa upp mig om småsaker i mitt liv.

Nej dra dom åt helvete med vad dom tycker och tänker, det är mina val, min familj och jag avgör själv vilka val jag tar. Har inte hört nått av dom sen jag gick så nu sparase jag väl nån krona åt nan annan.

vi fick nyss reda på att det fanns en ekonomiansvarig på af som ska hjälpa oss kunder när det blir fel.

Ombudet håller på med resterande som behöver göras.

Jag själv sitter här och fick rätt att det var af som gjort fel och att det ska göras lite innan besluten och förnyelser ska bli klar. Vet inte heller hur lång tid det tar.

Det känns som det inte spelar så stor roll nu för fast jag vann så förlorade jag så mycket mer,

Räkningar som ligger på inkasso, skulder,vet inte om jag får bo kvar och så har den där jävla personalen mage att stå och viska om mig när jag är där...

Må karma ta er allihop som var med att rasera, känner mig inte mer motiverad...

Tack min familj i Stockholm och familen Hansson, Mia vem annars, det blev så mycket bättre med er i den här röran.

Och kommunens ombud Thomas, har aldrig mött någon med såna kvalifikationer,allvetare och den bästa man kan ha vid sin sida i sånna här situationer. Tusen tack...

Ugn 200 g

200 g. rumsvarmt smör                          2 tsk bakpulver

3 dl socker                                            1 dl. mjölk

4 Ägg                                                    4 äpplen

4 1/2 dl. mjöl                                        2 msk.socker +2 msk. farinsocker + 1 1/2 tsk. kanel

Rör smör och socker poröst. Tillsätt 1 ägg i taget under omrörning.

Blanda mjöl och bakpulver , sikta växelvis med mjölken.

Bred ut smeten i långpannan klädd i bakplåtspapper.

Kärna ur och skala eller inte(efter smak). skär i klyftor vänd dom i sockret blandat med kanelen.

Jag brukar ta en bytta med lock och i med allt och ruska.

lägg eller ställ klytorna ovanpå smeten. En del kanske vill strö lite socker/kanel ovanpå det.

Grädda i 30 minuter i nedre delen av ugnen.

Kan ätas som den är eller med glass, grädde eller vaniljsås...njut