Det var ingen som frågade om mina egna ord när ni skvallrade runt om mig. En del av er känner inte ens mig.

En situation som inte var meningen uppstod och då kom ni gamar snabbare en blixten.

Utan en tanke på sanning eller konsekvent.

Ett skydd som det gått fel med och oj så mogen ni alla blev av att få prata skit.

Ett liv släcktes medans ni tömde ut all skit ni bara kunde...

Vad gav er den rätten?

Någon som måste fråga 3 gånger för att förstå ett enkelt svar på grund av bortknarkade hjärnceller. En omogen människa som hotar att döda och jaga. Som kastar grejor, skriker och springer när det inte går som han vill. Mammor som knarkat bort tiden med sina egna barn. Mammor som inte varit säkra på sina barns egna pappor gapade mest. Även som medvetet tänkte ljuga till sig en pappa till sitt barn...

Dom som inte är torr bakom öronen och knappt vet vad en familj är. Ni som vill ha barn men inte kan ta hand om er själva. Aldrig klarat av något på egen hand och kunnat fixa vardagen. Grinar er till söms av dåligt mående och ångest för dåligt leverne...

Ni har legat med varann nästan hela högen, med er partners bästa vänner. Ni har skaffat barn till världen som andra får ta hand om. Levt på samhället för det mesta. Vem fan är ni att dömma mig???

Jag dömmer inte er för vad ni gjort...

Jag står för min del och för det jag gör. Jag har kallat en del av er för vänner, familj och försökt hjälpt vissa av er.

Jag har suttit så många långa timmar och lyssnat på vissa av er, kramat osv...

Idag vill jag bara tala om att jag dömmer ingen men har lärt mig att stå på egna ben. Strunta i ert skitprat men jag dömmer ingen av er vän eller inte...

Ta reda på er egen skit när ni sitter där och klappar er på axeln för att ni gjort framsteg, är så duktiga och blivit nån med en falsk jävla gloria ovan huvet...

Jag är inte perfekt, jag gör misstag och dumma saker. Val som inte är dom bästa.

Men jag försöker...

Jag har tagit er till mig som ni är och varit...

Men lärt mig att aldrig lita på nån, ta emot så lite hjälp som möjligt och hålla mina problem för mig själv så gott det går...

Nu menar jag inte alla omkring mig för jag har fortfarande dom som finns för mig ännu och dom ska jag göra mitt bästa för i alla lägen så gott jag kan såklart.

Vem frågade mig i denna situation? Vem brydde sig hur jag kände och tänkte?

Istället ringde ni runt, drack kaffe och pratade så mycket ni bara kunde hinna med... 

Gapade i bakgrunden som värsta gamkossor...

Med folk jag inte känner och med folk jag inte umgås med...

Till vilken nytta då?

Jag tycker bara synd om er som har så tråkigt och att ni måste använda andra i syften att tro ni blir någon bättre människa...

Jag är glad att jag inte är känslig nog att ta åt mig, gräva ner mig och försvinna men tänk på att nästa kanske inte är som jag...