Jag minns en kväll den 11 juni 1980. 

Det var en lagom varm kväll och mörkt ute.

Jag och min vän hade firat hela dagen, det var min dag.

Vi var unga, barnsliga men lyckliga. Vi hade skrattat mest 

hela dagen och haft massa skoj.

Den kvällen stog du där helt plötsligt med dina vänner.

Tuff, mörk blå jeansjacka och jeans. Ett leende jag aldrig glömmer. Så jävla fin så jag bara kunnat dö där just i det ögonblicket då våra ögon möttes.

Det var första gången jag var kär, en konstig känsla.....

Jag blev så barnslig och varm.

Det var början på ett nytt blad i min livs bok. Ibland önskade jag att jag bläddrat vidare bort från dig...

Ibland ville jag stannat just där i all evighet.

Vi var inte bra för varann men det kändes som det var vi mot världen ibland.

Så mycket vi gick igenom, alla faser på alla nivåer och 

Så många känslor, tårar, skratt, bråk och då när vi blev sams då känslorna kärleken blev för mycket...

I ur och skur tog vi musten ur varann tills vi slets itu...

Vi kunde aldrig bli vi men vi klarade knappt av att vara delad...

Så mycket som gjorde ont...

Jag har nog alltid älskat dig och minns i detalj än idag...

Jag kommer aldrig ångra och aldrig längta mer...

Sorgens besked blev något av en chock och luften gick ur mig, precis som den där gången vi båda visste att det aldrig skulle funka med ett vi...

Jag lider så med din mamma som gått genom helvetes alla portar och fått lida mer än någon annan jag mött...

Nu är du en av hennes vackraste änglar med de andra...

En dag ses vi åter vackra du...

❤