Ibland är det svårt för andra att veta eller se på andra hur dom mår.

Ibland får man kommentarer av andra som

" men du som ser så pigg och kry ut" eller " vilken lång semester du haft som sjukskriven".

En del pratar om en bakom ryggen eller har sina tankar om en. Som

" Inte kan hen va sjuk som gör saker hela tiden" eller " Typiskt att bli sjukskriven när sommaren kommer"

Ja det kan man ju gå runt och tycka. fast det är jävligt dålig stil att ha förutfattade meningar om andra.

Men en dag kanske ni är i samma sits och då vaknar ni upp helt plötsligt då det handlar om er, då blir det en annan sak.

Jag har ett flertal vänner som ni aldrig skulle tro var sjuk.

Jag ska berätta en historia om mig själv lite kort.

Jag har aldrig trott mig kunnat "gå in i väggen". Jag har inte alltid förstått vissa sjukdomar. Jag är den som drar mig för att fråga hur andra mår.

Jag har legat i 100 % i hela mitt liv. Jobbat så mycket som möjligt, skulle hjälpa allt och alla, hinna med så mycket som möjligt under så kort tid som möjligt osv.

Jag hade inte tid att vara sjuk, kunde aldrig vara ledig utan ångest av "vad jag missat att göra" på ex, jobbet.

Semester var onödigt.

Jag räknade ut allt med "hur mycket jag kunde göra på kortast tid"och smög inte lite mer eftersom. När jag var sjuk åt jag alvedon och tyckte att jobba kunde jag ändå,

Det var ändå ingen stress och jag skötte det jag skulle. Tyckte det var toppen att jag inte behövde sova så många timmar.

I mitt privatliv började jag glömma bort tider jag bokat eller fått, vad jag skulle köpa då jag klev in i affärer, glömde vad jag skulle göra då jag klev in i ett rum, var jag ställt bilen osv.

Skojade bort det med att "det hör till Åldern"

Pratade om 20 saker samtidigt och svarade innan folk pratat klart.

Olika känslor fanns inte för mig, allt var lika. Hade inte tid att känna efter.

Men så kom den där dagen, när fler saker i livet spelade in kanske från hela livet.

Något litet ord tog hål på min bubbla och 47 år kom över mig. Gissa om det blev en omställning.

Jag har varit hemma ett halvår nu och det har varit en "berg och dal bana".

En del saker har kommit över mig på gott och ont, en del saker har jag missat och mitt minne är inte bättre än.

Jag sover dåligt och haft svårt att anpassa mig till att vara hemma och ibland göra ingenting. Har fortfarande inte kommit så långt på vägen och är "trött på att vara hemma" , " trött på att vänta på resultat" osv.

Men mest trött på folk som tror att jag är hemma för skojs skull, att jag glider runt och har det bra. Hur en del tittar på mig och undrar vad som är fel på mig, är hon lat, varför jag är hemma osv.

Visst har jag varit på saker under sommaren,sett sommaren på ett annat sätt, stannat upp och gjort ingenting,

varit med mig själv, haft mer tid för min familj.

Men min rehabilitering för att komma tillbaka har fan inte varit kul, inte kunnat göra vad jag velat, hållt mig nära hemmet, passat tider, vara inne viss tid, lärt om, insett saker jag helst skulle sluppit, valt bort mycket osv.

Jag tänker ofta på att jag skulle viljat haft detta ogjort, tackat nej till en fortsättning.

Hade jag vetat hur denna resa blev och är så skulle jag hoppat av tåget för längesen och ångat på i min vanliga livsstil.

Men jag är väldigt tacksam för dom som stått ut med mig genom åren och framförallt mina barn. Tack till min Jenny som varit med på resan och Mia som varit med nästan hela livet.

Ibland tänker jag på saker och människor som jag har analyserat sönder och det gör mig ont.

En del av allt detta har gått att reparera och en del har gått förlorat men livet går vidare och jag gör det bästa av det som är nu och framåt. Jag skulle kunna fortsätta och göra en bok av denna historia, gå in på detaljer men väljer att stanna här och nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var en fin dag i förrgår...  Jag har funderat så många gånger hur det skulle kännas att se dig efter denna långa tid. Skulle jag sakna dig?  Skulle jag bli ledsen, må dåligt eller hur skulle det bki?  Så igår denna somiga fina dag... jag ha...

Livet... Ibland känns det skönt att leva och ibland mindre skönt.  Ibland tar vi oss igenom det mesta enkelt och ibland behövs hjälp för att ta sig igenom det. Ibland syns det på oss hur vi mår och ibland inte.  Ingens liv är likt den andres ...

Jag minns en kväll den 11 juni 1980.  Det var en lagom varm kväll och mörkt ute. Jag och min vän hade firat hela dagen, det var min dag. Vi var unga, barnsliga men lyckliga. Vi hade skrattat mest  hela dagen och haft massa skoj. Den kvällen...

Idag när vi var ut på vår vanliga morgonpromenad så kom jag att tänka på Pride. Det är ju snart sommartider och i år ska jag bara gå på en av dom...Jag ska ta mig den tiden, absolut.. Jag skulle så gärna vilja göra det där fotogalleriet med utk...

Det var ingen som frågade om mina egna ord när ni skvallrade runt om mig. En del av er känner inte ens mig. En situation som inte var meningen uppstod och då kom ni gamar snabbare en blixten. Utan en tanke på sanning eller konsekvent. Ett skydd...